Bortglömd vildmark bara 20 minuter från stan – Stora Bötet

Inspirationsreportage signerat Henrik Andersson

Det är den 10 april och av hänsyn till orrarna så gick jag som vanligt ut till kojan i totalmörker två timmar innan förväntad gryning. Orrarna brukar ju övernatta inte alls långt från spelplatsen så att kliva ut på morgonen kan störa och försena hela spelet. Trots det hann jag inte ens till mosskanten förrän något yrvaket, högt över mitt huvud, drog iväg genom trädtopparna. Men det var inget bullrigt uppflog som av hönsfågel utan bara dova vingslag och ljudet av avbrutna grenar och kvistar. Högst troligt en havsörn tänkte jag med tanke på att jag sett en eller flera varje gång jag varit ute tidigare.

Som vanligt blötast just vid myrkanten, sen var det inga problem att ta sig ut. Pärlugglor ”pooaade” både vid Bötesberget och lite längre bort längs norra sidan. Installerade mig i kojan. Kojan som varje gång väcker minnen från när jag för nästan 25 år sedan ensam byggde upp den. På den tiden var man ung och tvekade aldrig på att ta sig an en sådan uppgift som det innebär att genom blöttung myr bära ut virke och annat byggmaterial flera 100 meter ut på den sugande mossen. Det är tveksamt om man gör det igen trots att jag fått många tackmail från personer i stora delar av södra Sverige som varit här. Det är glädjande varje år att komma ut och kunna konstatera att den trots tuff miljö fortfarande är helt funktionsduglig.

Strax före halvfem anlände den första tuppen, det var morgondimma som gav ett magiskt ljus. Den satte sig i en trädtopp strax bakom kojan och började ”toppspel”. Snart anlände ytterligare två som också satte sig i trädtoppar intill arenan. Efter en stund landade en mitt på den öppna ytan. Den sprudlade av energi och började med att bubbla och tjooscha och göra jämfotahopp på närmare en meter. Det var uppenbart att den gjorde allt för att provocera de andra att komma ner. Efter en stund damp de andra ner, men de hann aldrig komma igång förrän något skrämde iväg allihop. De flög några hundra meter västerut där det redan bubblade av några andra tuppar. De tre återkom efter en stund och det blev några rejäla tuppfighter mellan två av dem. Den tredje, som verkade yngre, höll sig på behörigt avstånd från de andra och småbubblade.

Vid ett par tillfällen hade jag tupp på mindre än 10 meter avstånd från kojan och kameran gick varm. Kameran är inte alls några proffsgrejor. Under 5 000 kr men det är otroligt vad tekniken gått framåt till rimliga priser. Jag kan inte förvänta mig de där krispiga bilderna som de ”stora grabbarna”, men de blir absolut tillräckligt bra för det jag använder dem till.

Likt ett bombplan med sina breda vingar stryker en ung havsörn över småtallarna, vinklar in över spelplatsen, gör en riktig lågsniff och med tunga vingar går den rakt emot mig. Med en lätt vingkorrigering höjer den sig och går vidare någon halvmeter över kojtaket. Orrarna drog förstås direkt och kontrasten i flygteknik var slående. Havsörnens flygning uppfattades närmast loj, som om den visste att han ändå aldrig skulle hinna ikapp en frisk tupp. Han hade säkert provat ett antal gånger. De tre tupparna drog inte långt utan hade bara tagit sig bort till det andra spelet som fortfarande var aktivt.

Någon halvtimme senare var de tre tupparna tillbaka och strax bakom dem gled en höna som satte sig i en tall medan grabbarna med förnyad energi drog igång igen. Strax därefter ser jag mörka fåglar komma mycket högt ifrån väster. De gör sen närmast ”fallande lövet” ner mot arenan och det visar sig vara ytterligare fyra hönor, men de gjorde bara ett svep över spelplatsen och gick istället ner i trädtoppar hundra meter norrut. Tupparna drog sig gående i den riktningen, men stannar nedanför tallen med den ensamma honan. Sen drar allihop bort där de andra landade och det blir trädspel av tupparna.

Solen sken och kastade fina skuggor. Tupparna var snart tillbaka och fortsatte spelet 50 meter från kojan. ”Kablonk” på kojtaket. Orre eller havsörn? Skuggan av kojan visade sig nu ha fått en meterhög skorsten, alltså örn. Den klampade omkring fram och tillbaka. Tupparna hade tystnat men satt kvar på marken men viss oro fanns i luften. Hade varit riktigt kul att bara sträcka upp kameran och ta en paparazzi-bild på en förvånad örn tänkte jag och gjorde ett försök. Örnen drog då över spelplatsen och satte sig i en tall på andra sidan spelplatsen. Orrarna drog västerut. Havsörnen flög dit och satte sig i ett träd där istället.

Klockan blev så småningom nästan åtta och jag läser in mig på vad andra gäster noterat. Plötsligt hör jag ett plaskande. Det låter som något vadande. Första tanken är att någon annan människa var på väg till kojan, men borde jag inte sett dem, de kanske gått från sydsidan förstås. Nej, det är helt nära, trana eller kanske paddorna vaknat till med lek i morgonsolen. Tittar ut i snäv vinkel för att försöka se längs med kojans högra långsida. Möter då en havsörn som precis ska kliva runt hörnet och vi är för en millisekund stående näbb mot näbb innan han får igång sina vingar. Ännu en gång svordomar över att man inte alltid går med kameran först. Nu blev det bara panikflyktbilder på sniskan.

Klockan är nu närmare halvnio och de tre tupparna sitter nu i tallar runt arenan och käkar barr i denna strålande aprilmorgon. En varfågel sätter sig intill en av tupparna och låter lite gnällig. I fonden har hela morgonen hörts både tranor och sångsvanars rop. Det blev en av mina finaste morgnar här ute på Stora Bötet. Jag förundras över gästboken sällan innehåller namn från andra Tärnan-medlemmar. Kojan kanske står i 10 år till sen är det försent. Passa på redan i år! Spelet är inte lika stort som förr men de som är kör säkert hårt under hela april.

Läs andras upplevelser på www.ollsta.se

---

Här nedan följer några bilder från kojan. Alla bilder foto © Henrik Andersson.